Syster stor

Syster stor

Kajsas blogg

som handlar om mina vetenskapliga och ovetenskapliga studier om studier, kläder, livet, universum och allting.

Slutet

Hello AfricaPosted by systerstor Thu, June 17, 2010 18:46:12
Nu har jag bara fem dagar kvar i Sydafrika. Det är väldigt få dagar. Jag vill inte åka hem NU!!! Visst har jag ryslig hemlängtan och saknar min familj och vänner. Visst är jag less på att äta fisk, och visst kan jag gärna slippa den här kylan! Men jag gillar inte avsked, när saker tar slut. Det här var mitt långa äventyr och nu är det strax över, utan att jag har hunnit med allt som jag ville göra!

På bara fem dagar ska jag hinna se både elefanter, geparder och "ursprungsbefolkning", och dessutom packa och fixa saker. Hur ska jag hinna det? Jag kommer inte att hinna med mera internet i alla fall, för vem det nu var jag stal uppkoppling av har nu låst sitt nätverk... Fotbollen då, vart tog den vägen? Bafana fick visserligen storstryk av Uruguay igår, men fotbolls-TV fortsätter att spela "Hello Africa" hela tiden. Visst är det fint?!

På tisdag lyfter planet och på onsdag är jag hemma. Vi ses då!


Haj

Hello AfricaPosted by systerstor Wed, June 09, 2010 15:44:45
Yey! Imorgon byter jag hostel, till ett dorm med delad dusch precis vid waterfront! Yey! Da kan jag sitta i baren och titta pa invigningsceremonin och oppningsmatchen. Eller, snarare, titta pa folk som tittar pa matchen, och typ dricka savanna under tiden. Jag ska ocksa forsoka ta mig till RObben island imorgon, men godahoppsudden blir nog inte av. Det gor inte sa mycket.

I sondags var jag pa hajdyk. Det var fett coolt. Det kom bara ganska sma hajar, men det ar anda vithajar och de ar faaarligt... Sag aven pingviner som badade och salar som solade. Och sa akte vi jattefort i jattehoga vagar.

Nasta dag sag jag ocksa salar, pa en brygga mitt inne i Cape town. Jag akte tour-bussen runt staden, och sjalva informationen fanns pa svenska! Det var mycket taffligt och ganska daligt, en man som laste innantill med varmlandsk dialekt, och en kvinna med lite battre flyt. Kul, och sweet att fa hora lite svenska. Fast for kallt for att sitta utomhus i tva timmar. Cape town ar faktiskt kallt pa riktigt!

Igar, tisdag, var vi runt pa nagra vingardar. Jag tror att det mesta jag smakade finns pa export till Sverige, men det var anda en trevlig upplevelse. Tyvarr kan jag bara ta hem typ 3 flaskor.

Dagens projekt ar att aka pendeltag in till staden, hamta lordagens tagbiljett, hitta internetcaf'e och sedan ta pendeltaget tillbaka utan att bli ranad. Hittills har jag klarat mig ratt bra.

Om tva veckor ar jag hemma igen! Ma sa gott tills dess!!

VYKORT

Hello AfricaPosted by systerstor Sat, June 05, 2010 15:21:14
Pa forekommen anledning.
Allt jag vill saga star pa den har bloggen. Dessutom har jag inte sa mycket tid kvar att nagra vykort kommer hinna hem till Sverige innan jag gor det, for jag har inte skickat nagra. Jag har haft annat att gora, och just nu har jag sadan sjuk hemlangtan att jag forsoker att inte tanka pa Sverige, vanner och familj alls. Jag ar sa galet trott pa det har landet, pa att inte kunna ta mig nagon stans, pa att bo i fiiiiiina, dubbelsakrade fororter langt fran stadskarnan, pa att tvingas aka bil overallt. Jag ar trott pa fisk och vaniljsas, jag vill ha filmjolk! Jag vill hanga med trevliga ateister som vet hur det kanns nar det ar kallt pa riktigt. JAG VILL AKA HEM!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Just nu ar jag pa "holliday" i Kapstaden, och det ar forvisso najs. Jag bor ensam i en hyfsat billig och riktigt trevlig lagenhet i Sommerset west (motsvarar ungefar Lidingo) och har en dusch som funkar! Idag taffelberget. Planen fran borjan var att "promenera" upp och rappelera ner (nar man hoppar ner mha ett snore). Men eftersom vi inte kanner oss riktigt friska tog vi linbanan upp i alla fall. Sedan fegade jag ur rapelleringen, eftersom jag trodde det var 1600 meter ner (det ar det) och man inte har kontakt med bergvaggen hela tiden. Sjalva rapelleringen visade sig bara vara kanske 150 meter, sa jag hade nog orkat, men jag ar anda nojd att jag bestamde mig for att lata bli. I'll have my thrill tomorrow. For imorgon ska jag bada i bur och titta pa vithajar. Det ar asdyrt, men jag har suktat efter det i typ 5 ar, sa det far vara vart det. Dessutom finns det chans att se valar ocksa.
Planen ar att aven aka till Robben island, godahoppsudden och till nagra av vingardarna. Vi korde genom vindistrikten pa vag in till Kapstaden, och det ar pa nagot satt vackrare an andra falt. Vinrankorna har hostlov nu, och ar vackert morkroda eller gula. Vore chysst att kopa lite rodtjut direkt fran producenten. Vi far se vad som hinns med.
Nu ska jag snabbkolla facebock och sedan kopa smoothie, for det ar bade billigt, nyttigt och smarrigt.

Update

Hello AfricaPosted by systerstor Tue, June 01, 2010 17:18:30
Hej!

Jag tog inte med mig datorn till Drakensberg förra veckan, eftersom lite av vitsen var att komma bort från allt stadsaktigt och bara vara i naturen. Och med tanke på att min telefon blev stulen var det nog klokt att lämna datorn hemma. Naturen var fantastisk! Hur som helst, jag "ligger efter" med skrivandet och tänker inte klämma ur mig något långt blogginlägg just nu. De dagar som jag nu har suttit på kontoret har jag jobbat med en restuppgift i geografi, som nu är inlämnad. Examen kommer allt närmare...

I natt åker vi till Kapstaden, och jag tänker inte ta med mig datorn dit heller, så de närmaste veckorna blir det inte så mycket insyn i mitt äventyrliga liv, haha. Jag är tillbaks i Pretoria den 13 juni. Sedan är det bara en och en halv vecka till hemresan!!

Men hav tålamod, all information kommer!

Pöss så länge smiley

INGET, INGET, INGET, INGET, Johannesburg, Humankind, lunch

Hello AfricaPosted by systerstor Mon, May 24, 2010 14:21:34

17 maj 2010, måndag

Varit på kontoret och jobbat med diverse. Det var inte en värst bra dag, jag har mest försökt hålla mig ur vägen, tagit lunch en timme i gallerian, handlat hem basvaror. Fyllt på mitt kontantkort, på fjärde försöket kom jag på hur jag skulle göra! Mailat en liten lägesrapport till handledaren och fått svar. Bloggat och laddat upp foton. Sökt ett jobb som jag verkligen vill ha som pedagog på Tekniska museet. Jag borde få komma på intervju. Letat efter lärartjänster, men inte sökt några.

18 maj 2010 tisdag

Idag har alla varit gladare och stämningen varit lättare. Suttit på kontoret hela dagen igen. Sam har kollat upp massor av saker till mig, och nu har vi listat ut hur vi ska ta oss till Kapstaden och när. För tillfället är det strejk på alla transporter, så det kan bli knepigt att åka tåg hem, men förhoppningsvis löser det sig.

19 maj 2010 onsdag

På museet för att lyssna på Fortunate. Hon heter det. Jag känner inte riktigt för att skriva idag heller. Fast det lär ju bli kort, för jag har inte varit med om något spännande.

Jag äter lunchmackor och väntar på att någon ska hämta mig. När klockan är kvart över utsatt tid sätter jag mig precis vid grinden. Hinner sitta i ungefär ingen minut innan killen från första dagen kommer och drar sin story igen, identiskt. ”Sorry” säger jag ”I don’t have any cash”. 30 sekunder senare kommer en annan herre och frågar, först om jag är gift, sedan om jag har pengar. Men precis då ringer Samantha och jag kan åka därifrån. Hon ger mig en ”japansk tour” dvs jag tänker på sushi och får titta på church square och union building från bilen medan vi åker till kontoret. Sam, Geraldine och Paul har haft möte under morgonen och planerat min fortsatta vistelse. Vi kan inte åka till Kapstaden som palmerat, för Sam har tid hos sin astmaläkare. Men vi kommer i gengäld vara där i 8 dagar, och to-do-listan ser smarrig ut. Taffelberg, vingårdar, hajar, Robben island och lite till. Innan dess ska vi till Drakensberg, typ nu på tisdag. Det blir också bra. Alla är vi nöjda att det händer saker, och jag tror att Sam har lite kul när hon planerar också.

Av någon anledning följde jag inte med till gallerian för att köpa sen lunch. Det var kanske tur, för hela centrumet kryllade av poliser, eftersom postkontoret precis utsatts för ett väpnat rån och blivit bestulet på alla sina pengar. Sam, som skulle betala sin billicens (alltså licens att köra den bil hon redan äger, inte som att besiktiga den eller så), får återkomma imorgon. Sam och Paul köpte en present till mig, nämligen 250 ml vaniljsås i en liten tetra. Ultra Mel custard, som man dricker direkt ur tetran. Det var mycket sött, men gott, men för mycket. Jag föredrar nog att ha blåbärspaj under min vaniljsås i alla fall.

20 maj 2010 torsdag

Nope, jag har ingen lust att skriva idag heller. Jag har bara lust att rita krumelurträd helt maniskt. Upp kom jag i alla fall, och iväg till museet. Det spännande med dagens grupper var att de alla hade mycket svag engelska, så visningarna hölls på en blandning av zulu, zutu och engelska. Min zutu är också mycket svag, men guidernas kroppsspråk är bitvis lysande!

Sedan en ny ”just now” upplevelse när Sam skulle hämta mig. ”Lite före två” visade sig betyda kvart i fyra… Men iväg till kontoret kom vi, och lite surfade jag på nätet. Men nu har jag hittat ett oskyddat nätverk nära huset, så nu kan jag surfa lite på kvällarna också.

I alla fall fortsätter planerandet av min fortsatta vistelse, idag med en kostnadskalkyl. Allt jag vill göra i Cape Town kommer att gå på ca 2600 kr. Plus boende, mat, tåget hem och bensin. Det blir ganska mycket pengar, men förhoppningsvis i överkant, och fortfarande inte utanför budget.

21 maj 2010 fredag

Jag gick upp kl kvart i fem i morse. Det är på gränsen till vad som borde vara tillåtet. Sam och Paul hämtade upp mig kl tio över fem och sedan åkte vi till Johannesburg. Det tog 40 minuter kanske. Bredvid Witwater university ligger ett ställe som kanske heter Wimpys (?) där vi åt frukost. Alltså sydafrikansk frukost, där man först dricker kaffe och väntar på maten, sedan får in stekta ägg, kanske korvar och bacon, hasch browni (alltså potatiskaka), toast och grillad tomat. Till det dricker man juice. Eller i mitt fall, te. Sedan får man en karamell, men det får man nästan alltid när notan kommer in. Under tiden hann det bli ljust. Vi åkte vidare in till stan. Johannesburg är fantastiskt vackert klockan sju på morgonen.

Första stoppet var Kwazulu Mutu Museum of Man and Science. Kanske det bästa på hela dagen. Det låter som butiken till Tekniska museet, men det är det inte. Det är en helt sjuk butik! Vi kom precis när den öppnade, vilket var tur. I dörröppningen brann olika torkade örter, för att locka in de goda andarna. Däröver hängde ”afrikanska sandaler” med pärlor på, och en trave trummor. Från gatan ser det ut som en vanlig krimskramsbutik. Paul öppnade starkt med att fråga efter vissa specifika läkeväxter, som tyvärr inte fanns inne. Däremot var det tydligen uppenbart för butiksägaren (en indier, tydligen) att jag inte var sydafrikan, så han lärde mig de fem viktiga som man måste ha med sig om man ska klara sig i Afrika: 1. Your mother. Mother always comes first. 2. Your father. 3. Your traditional doctor, always comes before your medical doctor. 4. Your ancestors. 5. God.

Det ska nog gå bra. Sedan fick Paul ganska mycket uppmärksamhet, och två påsar med framrotade frön och lökar som han kan plantera i trädgården, alla svåra att få tag på. Längs väggen bakom disken fanns lådor med torkade örter, bland annat någon typ av fänkål. Längs en annan vägg fanns travar av olika pinnar och bark. Delar av taket täckt av kalebass i snören. Över disken rader av halsband. Framför disken tusen olika vandringsstavar (mera som käppar). Överallt trummor, skinnpåsar, horn, fågelfötter, en torkad babian, fjädrar, ben, ödleskinn… Taket var helt täckt. Sam köpte 4 fina terrakottakrukor och fick 70 rand i rabatt. Jag fick min kruka gratis, eftersom jag var internationell gäst. Han hade licens för att köpa och sälja alla de där djurdelarna, det framgick att det inte rörde sig om tjuvjakt, men jag kunde ju omöjligt köpa något eftersom det inte finns någon som helst chans att ta ut djurdelar ur landet. Helt osannolik butik.

Sedan åkte vi vidare till Museum Africa. Det var stängt. Det satt en vakt och såg sur ut och berättade det för oss. Så Sam köpte ett armband av en gatuförsäljare och så chillade vi en halvtimme tills museet öppnade kl 9. Frågade Paul varför flodhästen inte räknas till ”de fem stora”. Ja, sa han, det har jag också alltid undrat, och varför inte giraffen?! Vem det än är som har bestämt så undrar vi hur den personen tänkte. Sydafrikas ”fem stora” är lejon, leopard, buffel, noshörning och elefant, där alla utom den sista är mindre än giraffen. Sveriges ”fem stora” är varg, björn, lo, järv och älg. Museet var stort, kanske lika stort som Nordiska museet på Djurgården, och precis lika rörigt. Massor av föremål till synes utan inbördes samband, från olika tider, i olika kontexter och med ganska lite skyltar. Dock en del riktigt spännande konst. Jag köpte en samlings-cd med ”sydafrikansk musik” i shopen.

När vi blev hungriga åkte vi till närbelägna South Africa Breweries (SAB) World of Beer. Vi fick vänta i en halvtimme på nästa tour. Touren varar i 90 minuter och kostar 30 kr. Maten ingår inte. Det är en ganska töntig, men småintressant, tour om ölets historia. Vi fick bland annat se hieroglyfen för öl och höra historian om den fornegyptiska gudinnan (som egentligen är gudinna över allt som är skönt och vackert men) som just vi det här tillfället fått för sig att döda hela mänskligheten för att den var dålig. En annan gud ville stoppa henne, så han hällde ut öl på marken. När gudinnan (som heter något med H) hittade och smakade på ölet började hon sjunga och dansa, och dödade inga fler människor. Det var ganska många filmer att titta på, och ganska lite tal från guidens sida. Första filmen var en fejkdokumentär i 3D om en upptäcktsresande som undersökte egyptiska pyramider, fann historien om öl och blev jagada av en helt överflödig mumie, skittöntigt. Andra filmer var bara stämningshöjande med musik och fina naturbilder, och öl. Sedan fick vi se en film om, och smaka på, traditionellt sydafrikanskt öl. Det är mycket syrligt, och har ganska lite kolsyra. Fast det beror kanske mera på att alla dricker ur samma stora skål, som skickas runt, och att vi ingalunda var dagens första grupp. Jag har vanligen inte bacillskräck i någon stor utsträckning, men den där skålen var rätt otäck. Sedan kom en historia om gruvarbetare och öl, illustrerat med en ”sprängning” under oss, dvs kolsyrerök, och två gruvarbetar dockor som vinschade upp en vagn med fiktiv malm från den fiktiva underjorden. Bakom fanns ett 1800-talstorg, komplett med byggnader, träd, kök etc, och så klart en Pub i vilken vi fick varsitt litet glas med öl. Sedan kom en lång sekvens med nya filmer och nya rum, om hur man brygger öl. Bland annat fick vi se växande humle och smaka på olika sorters korn (är det va?). Sedan ett rum med diverse reklamfilmer och slutligen kom vi fram till själva ölpuben. I biljettpriset ingår två pints, alla hittills provade öl smakar som Pripps blå. Och så fick vi vår förbeställda mat, och jag bjöd på den, det var tydligen både oväntat och uppskattat. Kvart i tre var vi alla ganska matta och nöjda efter en synnerligen intensiv dag. Det tog två timmar att köra tillbaks till Pretoria, genom ett synnerligen vackert ”höstlandskap” där allting tycks ha olika nyanser av gult och torrt. Under tiden lyssnade vi på samlingsskivan.

22 maj 2010 lördag

Vaknade utsövd. Vet inte när det hände senast. Det var sagt att jag och Geraldine skulle åka till Cradle of humankind idag vilket vi också gjorde. Det är ett ganska stort område på landsbygden utanför Johannesburg, där man i 15 olika grottor under dryga 100 år gjort väldigt många fynd av spännande fossil, däribland flera olika släkten av människo-förfäder. Någonstans, kanske i mitten, finns ett hotell och ett museum med konferensanläggning.

Museet är helt otroligt bra!! Det heter Maropeng och börjar med en liten marknadsplats med biljettkassa, hamburgeria och några souvenir-butiker. Gröna lund 1: När vi betalat inträde får vi ett lila åkband om armen. Vi kom precis i tid för en guidad tour, vilken ledde uppför en liten backe kantad av vackra, röda stenar och information och några fossil och in i något som ser ut som en överdimensionerad jordkällare korsad med en krypta. Inuti är det ett atrium i fyra våningar, med fontän i botten och konferensrum överst, och en tjusigare restaurang. Guiden är noga med att inte komma i konflikt med någons religiösa övertygelse och poängterar att han tar upp teorin om evolution och ber oss överväga möjligheten. Han återkommer till detta, och ber om ursäkt, när touren avslutas. Jag spelar in på diktafonen, allt som sägs kan användas i min studie! Vi följer en (icke skalenlig) tidslinje från nutid och bakåt/nedåt till jordens födelse, och gör stopp för några tidiga hominider (homininer om man läser Gryning över Kalahari) och dinosauriernas utdöende. Sedan ska vi presenteras för förutsättningarna för allt liv, de fyra elementen. Gröna lund 2: detta genom att åka båt genom något som vagt kan liknas vid kärlekstunneln. Vi är 16 personer (kanske 20, i vart fall rätt många), och varje båt har fyra platser. Jag och Geraldine står långt fram bredvid ett färgat par, men vi blir av guiden istället ihopparade med ett vitt par, vilket jag finner lite märkligt, men inte dåligt. Båtarna är mera som runda flottar och de snurrar när vi glider fram på vattnet, och i mycket låg hastighet närmar vi oss ett vattenfall. Alltså vatten som strilar ner över kanalen vi åker i. Vi blir lite oroliga, men vattnet stängs av i tid och ingen blir blöt. Istället blir det kallt och väggarna täcks av is. Hela båtturen tar ca 5 minuter och den är väldigt vacker! Gröna Lund 3: när vi kliver ur båtarna blir vi fotograferade och projicerade med National geographic bakgrund. Geraldine och jag går förbi fotografen utan att porträtteras, vilket är klokt, för alla andra ser muppiga ut på sina bilder. Därefter kommer Gröna lund 4: Vortex-tunnel. Jag tror att den kanske ska symbolisera jordens skakiga början eller typ. Det är en sådan tunnel med snurrande väggar med flouriserande prickar som finns i lustiga huset, bara att den här snurrar väldigt mycket fortare! Jag tappar balansen… Sedan kommer en helt enorm, men jättefin, utställning om människor, mänsklighet och utveckling. Linné är med, för den vetenskapliga namngivningen, Darwin förstås, och Lucy. Det finns gott om frågor och utmaningar, och saker man får känna på. En del är högt upp, annat långt ner, och det hela är mycket modernt och pedagogiskt. Guiden är bra, han håller ihop gruppen och introducerar de olika stationerna. Det är alltid intressant att se olika konstnärer tolka ”människan bakom de fossila skeletten”. Homo habilis ser t ex lite annorlunda ut på Mauropeng jämfört med Naturhistoriska. Vad Naturhistoriska saknar är dock den jättelånga väggen med samtidskritik och kommentarer. Om överkonsumtion kontra svält, om stora städer och låg utbildning. Varje del subtilt ljudsatt, inte med musik, utan med ”bruksljud” typ droppande vatten. Jag fastnar för citatet ”Education is not the filling of a bucket, but the lighting of a fire” (WB Yeats). Allra sist i utställningen finns en digital klocka som räknar jordens invånare. Idag visade den 6,61 miljarder and counting.

Sedan steg vi ut i strålande solsken en ganska lång bit från gräskullen vi steg in i dryga timmen tidigare, fejsing en fantastisk vy av torrt gräs, böljande kullar och berg mot horisonten. Häpnadsväckande vackert. Efter att vi avtackat guiden gick Geraldine för att läsa och svara på e-mail, men jag pep såklart in i utställningen igen och tog massor av fotografier och pillade på allting och läste skyltar. Tillslut frågade folk vad jag egentligen höll på med, om jag verkligen bara var en turist? Nej, det är jag ju inte, jag gjorde research och stal idéer och hämtade material för framtida undervisning. Därefter tittade jag på landskapet och spelade in tystnaden och vindens sus i gräset (prettovarning!!). Det var lite knepigt att hitta tillbaka till marknadsplatsen. Först passerade jag skylten ”kiddies cave” och där var jag ju tvungen att gå in. Jättefin och ganska stor grotta med fejkfossil, högt i tak också. Sedan upp på toppen av jordkällarkullen för att titta på utsikten (på baksidan ser det mer ut som aktern på finlandsbåten, med olika soldäck och servering) och in genom restaurangen och ner genom atriet med fontänen, och så tillbaks till marknadsplatsen. Sedan lunch! Som vanligt var det enda vegetariska på menyn fish&chips. Jag tror faktiskt att man kan äta för mycket fisk, och att jag närmar mig… (Därför bestämde jag mig senare för att äta sushi till middag, haha). När jag ändå var bland alla butiker passade jag på att köpa några fina vykort (”Who’s your daddy?”) och några fina stenar, emerald calcit, rökkvarts och ett mineral ur vilket man utvinner bly och silver.

Sedan åkte vi 4 km till Sterkfontein caves, en av de grottor i området där man hittat väldigt många spännande fossil, och som Transvaal museum visar i flera av sina montrar (t ex ape-man blir jagad av stora leoparder och trillar ner i grottöppning (i taket) slår ihjäl sig och blir fossil). Damen i biljettkassan frågade noga om vi har astma eller ryggproblem eller dylikt, för grottan har bitvis ganska låg takhöjd. Geraldine valde därför att avstå grott-touren, och här borde jag ha kommit ihåg varför jag för sex år sedan lovade mig själv att aldrig mer gå in i grottor, men det gjorde jag inte. Jag känner samma panikartade obehag inför trånga, klaustrofobiska utrymmen som inför sprutor, men det insåg jag först när jag stod vid den där trånga, meterhöga passagen och inte kunde vända om. Jag hade hjärtklappning i säkert 20 minuter, men i efterhand var det absolut värt det! Mestadels har grottan många meter i takhöjd och är sparsamt, men vackert ljussatt. Så pass sparsamt att det var nästan omöjligt att ta bilder med systemkameran. Guiden var jättejättebra och skämtade hela tiden, och drog rövarhistorier om folk som fått i uppgift att undersöka djupet i den vattenfyllda delen av grottan, och som aldrig återfunnits. Dock fick vi inte gå nära några utgrävningsområden eller hitta några egna fossil, allt sådant var noga avspärrat. Det var mera som en grott-tour med geologi och utgrävningshistoria, lite som Lummelundagrottan, fast ändå helt annorlunda. I slutet finns ett par byster på kända hominid-paleontologer. Den ena heter Tobias och är fortfarande verksam, pass 80 bast. Den andra dog 1951 och heter Broom. Han hade en very shiny nose, like en ren jag har sjungit om. Det kom en förklaring, nämligen:

”Rubbing the nose and wish for good luck, rubbing his hand and wish for whisdome.” Aha, tänkte jag, bäst jag rubbar på båda. ”But you have to choose one, rubbing both means that you ar greedy and that, for sure, is bad luck!!”

Och så var vi ute ur grottan. Vägen tillbaks till museidelen och fiket ledde längs en träspång med fantastisk utsikt över landskapet och solnedgången, och så småningom kom jag över klaustrofobin. Och så plockade jag en sten. Jag gick dagens sista tour, så allting var stängt när jag kom tillbaks, så då åkte vi hem. Efter dessa underbart fantastiska upplevelser orkade vi typ bara äta hämtmat, dricka vitt vin och kolla på American idol resten av lördagskvällen. Det var också rätt soft.

23 maj 2010 söndag

Chill och lång sovmorgon. När jag äntligen orkade masa mig upp mötte jag Geraldine i köket, och beskedet att Sam och Paul var på väg över för att laga frukost. Back to bed, således! En timme senare vankades skramlade ägg, rostat bröd, stekta röda tomater och mangojuice. Lyx!!! Chillade faktiskt hela förmiddagen, och planerade andra halvan av min vistelse med Sam. Det är, konstigt nog, ganska mycket som ska klämmas in på fyra veckor, och som kanske inte får plats. Då har jag anledning att komma tillbaka! Vi har skrivit listor och markerat med färgglada pennor och försökt kombinera aktiviteter, så vi blev alldeles försenade till lunchen. Inte för att det gjorde så mycket. Roland åker till Europa imorgon för att träna i sex veckor, därför ordnade han en lunch på sin favoritrestaurang, ett fiskställe i närheten. Roland, mamma Geraldine, syster Samantha, Paul, flickvännen Kate, hennes mamma, och fem kompisar, varav en är restaurangägaren och en är en känd rugbyspelare i Blue bulls. Det betyder dels att vi några gånger blev avbrutna av fans som ville ta foton, dels att vi fick in några omgångar blå shots. Geraldine vägrade ta sin, vilket gjorde Roland upprörd, men mig nöjd, eftersom jag åker hem med henne. När Paul tog shots i Geraldines ställe undrade jag (förhoppningsvis stillsamt och ödmjukt) vem som skulle köra hem, och det blev plötsligt Samantha, som förutom sina shots drack fyra eller fem gin&tonic. Restaurangägarkillen drack flera öl, men återgick sedan till att jobba. Jag förstår inte det här landets alkoholinställning! Alkohol är väldigt billigt och jag dricker således en del vin, men jag skulle aldrig köra då!

Lunchen varade i över fyra timmar och blev en trerätters. Mitt livs första ostron till förrätt, de är mer snygga än mumsiga. Massor av grekisk sallad. Räk- och calamares-kebab till huvudrätt, dvs de var grillade på spett med tre sorters sallad till. Malvapudding, shots och espresso till dessert.

Sedan låg jag alldeles still hela kvällen och drack grönt te och chattade, medan Geraldine tittade på Ugly Betty. Chill-söndag for the win!

Snabb-update

Hello AfricaPosted by systerstor Tue, May 18, 2010 17:29:41
This Is Africa.

Omständigheter gör att jag inte ska se Johannesburg med Zelda. Andra omständigheter, nämligen strejk, gör att jag eventuellt inte kan åka tåg hem från Kapstaden som jag tänkt. I så fall får jag flyga eller åka bil. Men till Kapstaden kommer jag nog, för Sam&Paul och jag ska åka bil dit, och stanna på vägen och se solnedgången på ett berg. Om verkligheten påminner ens vagt om bilderna på facebock kommer det att bli en synnerligen spektakulär solnedgång. Beräknad avresa natten till 29e maj.

Planer denna vecka:

Visningar onsdag och torsdag, sedan får det vara bra med det. Heldag i Johannesburg på fredag. Helgen ännu öppen.

Pöss!!!


Art, iMax, Galleria, Botanisk trädgård

Hello AfricaPosted by systerstor Mon, May 17, 2010 12:04:31

13 maj 2010 torsdag

Jag har sovit dåligt och därför är jag trött och kommer upp sent, ungefär samtidigt som Samantha kommer för att hämta mig. Sam har skrivit ut info om Soweto-touren och stora Pretoria-touren, båda verkar spännande, men är ganska dyra. Vi får väl se vad jag, och framför allt de, har tid och råd med. Klockan tio skjutsades jag till Pretoria art museum, där fotoförbud råder. Det är en typisk sextiotalsbyggnad i sten och betong, men med en mycket fin konstsamling i tre stora salar och två lite mindre. Konst av företrädesvis sydafrikanska konstnärer från 1800-talet och framåt, i olja, blyerts, trätryck, kol etc. Mycket stor variation och mycket häftigt. Tankarna fladdrade iväg hela tiden och jag saknade min konstkompis för jag gillar att prata om det jag ser. Det var nästan inga andra besökare där. Inträdesavgiften är 6 rand, ett vykort kostar 7 rand.

Tyvärr fanns det ingen restaurang, men jag hade med mig lite sallad som jag åt i parken utanför. Där vimlade det av folk som hängde, på muren runt museet, på bänkar, på statyer, på marken. Senare hittade jag en skylt med förbudsmärken, det är ganska mycket man inte får göra i den där parken, men regeln om nedskräpning och regeln om fotboll är det tydligen ingen som bryr sig om. Jag hittade inget fik eller butik eller något i närheten, så jag ringde och bad att bli hämtad igen. Fick vänta i kanske 40 minuter på Paul, och under tiden köpte jag kaffe på en hamburgerrestaurang, men mat hade kanske varit smartare? På parkeringen framför museet samlades ett par piketbilar och några hästar, samt ett stort gäng poliser. Jag såg tydligen mycket misstänkt ut, en vit tjej med stor väska, liten kamera och kaffemugg en torsdagseftermiddag, för jag blev omgående grundligt muddrad av två kvinnliga poliser. ”Why?” undrade jag. ”Maybe you have drugs or anything” sa de och så skrev den ena upp mitt namn och födelsenummer medan den andra gick igenom min väska. ”Why do you have two phones?” Ja, okej, det är misstänkt. Det lär vi föräldrarna att reagera på på ANT-kvällarna. ”Because if I get robbed”. ”And what if they just take your bag?” Ja, det förstås. Kanske bäst att inte bli rånad, bara. Sedan gick de längre in i parken och hämtade två killar som de stoppade i piketen och körde iväg med.

Det är tydligen polisdag idag sa Paul när han hämtade mig en stund senare. På morgonen stod de på motorvägen och gav böter till folk som körde i the emergency lane. Det ser ut som en vägren, men är tydligen en egen fil för utryckningsfordon som används som smitfil i rusningstrafik. Rätt tänkt i alla fall! Geraldine blev också mycket nöjd när hon fick höra om polisernas synlighet.

Vi fick inte tag på några biobiljetter idag heller, så vi tar det imorgon, och hoppas på att Samantha kryar på sig till dess. Jag jobbade lite på min uppsats, det kan kanske bli något av den så småningom. Hittills samlar jag mest på mig text, sedan ska den processas. Mest sugen är jag nog på att skriva om det som händer, och minst sugen är jag på att transkribera.

När Roland inte var hemma vid den tid han sagt ringde Geraldine upp honom, och ursäktade sig med att hon var en helikopter-mamma, ”hoovering around to watch everything”. Jag undrade om hon hört uttrycket curling-mamma och det hade hon inte, men konstaterade att hon definitivt är en, och var rätt nöjd med det nya uttrycket. Det finns fotbollsmammor, curlingmammor och nu också helikoptermammor.

14 maj 2010 fredag

På museet hela dagen för att samla material, föreläsning på morgonen. Jag fotograferade det fina Hamlet-citatet innan jag gick till restaurangen för att köpa dricka till lunchen. Jag råkade köpa chips också, Simba onion and cheese. Inte så goda chips, kanske, men ett bra komplement till den lilla salladen. Lunchrasten vara de i ungefär en timme. Det vimlade av småknoddar på museet idag, barn från kanske 4 år och nedåt, så otroligt söta! Självklart sprang de omkring och lekte i trädgården runt lunch, och varenda en hälsade på mig! Elever tenderar att göra det här, ”hello, how are you?” är en faq. Inte en enda gång har någon brytt sig om det på nrm!! Skillnad! Vid kvart i två drog jag mig tillbaka till huvudentrén för eftermiddagens tour, bara för att finna ett museum i totalt mörker. Strömavbrott! Mycket spännande. Det kan ha berott på en olycka, men mer troligt att ”staten” eller någon som bestämmer, har stängt av elen för att spara pengar och energi. Rödljuset (the robot) i den synnerligen trafikerade korsningen utanför var också avstängt. Mötte Erna i huvudentrén, pch hon sade att detta är ganska vanligt, även fast det finns forskningsobjekt (djur) på museet som måste vara i kontrollerad temperatur för att överleva. Den som använder för mycket el hemma får också strömmen avstängd, även om h*n betalar elräkningen i tid och allt. Jag fick se en ”South Africa celebrity” (värd för någon tv-show) söka ledtrådar i någon form av tävlingsprogram (lik ”amazing race”, som jag inte heller tror att jag har sett) och så fick jag prata mycket med Erna. Hon har varit lärare innan hon blev public allting på Transvaal, och hon berättade om läraryrket i SA, vilket får svenska lärare att verka ha värsta smörjobbet. I Sydafrika har de mycket låg lön. Dessutom jobbar lärare mellan 07.30 och 14 varje dag (halvtimme off for lunch) och sedan obligatorisk coaching for sportsteam mellan 15 och 16.30 (typ) tre dagar i veckan (med likaledes obligatoriska matcher ca 5 timmar varje lördag). Varje lärare kan ha bortåt 300 elever att undervisa, och varje lektion måste dokumenteras handskrivet, inklusive alla frågor som ska ställas. Varje lektion måste planeras, och varje inlämningsuppgift/läxförhör/prov måste rättas. Nej, 40 timmars arbetsvecka räcker inte. Dock har man fyra lov om totalt 10 veckor ledigt varje år, men ändå är det inte många som orkar vara lärare mer än ett par år innan de söker andra arbetsuppgifter, så väldigt många lärare är obehöriga och utbildningen därmed undermålig.

Erna gillar dock skoluniformen, eftersom den upprätthåller ordning och disciplin. Det kunde kanske vara något. Dessutom bjöd hon in mig att deltaga vid nästa ”natt på museet” om två veckor, vilket vore awsome!!

Klockan 16 stänger museet, elen fortfarande ur funktion. Geraldine skulle ha kommit i tid och hämtat mig, om det inte vore för att det icke-fungerande trafikljuset gjorde att det tog 25 minuter att köra tre kvarter. She actually opened her window and yelled Pig! to another driver. Det var helt galet! Men vi var hemma vid fem, och lite efter det åkte vi äntligen till Imax-biografen i den jättestora gallerian. Popcorn, coca cola och Ironman II på jättejättestor bioduk! Det var en fantastisk bio-upplevelse, även om duken inte var så rund och välvd som på Cosmonova. Ljudet var så klart också mycket bra! Därefter gick vi (being me, Geraldine, Sam & Paul) på en trevlig italiensk restaurang som heter Capuccino och åt trevlig pasta, drack trevligt vin och trevlig, men lite konstig, shot av amarula och mintlikör. Vi var alla på mycket gott humör! Nu ska vi skapa ytterligare en lista med efterrätter (och ev dryck och mat) som jag måste pröva när jag är här. Vaniljsås är stort, jag menar riktigt stort! Det finns en kedja som bara tillverkar vaniljsåsprodukter, och Paul brukade (på college) köpa enlitersförpackningar, låsa in sig på sitt rum och hälla i sig hela paketet. Min syster K borde åka hit, sätta sig i Sams orkidé-växthus och dricka vaniljsås, livet på en pinne!

15 maj 2010 lördag

Sova länge, äta frukost i sängen länge. Åka till en mycket stor galleria för en hel dags intensiv shopping. Det var lite galet, men mest roligt. Jag är glad att vi var i samma galleria igår och tittade på iMax, därför kunde jag idag både hitta toaletterna och restaurangen där vi åt middag igår, och hade någon sorts referensram att orientera mig efter. Egentligen är det galet att vara inne i ett köpcenter en så solig och fin dag som denna, men det är ju ändå livsfarligt att vara ute och gå…

Idag besökte jag mest klädbutiker, och här rustar man för hösten, med stickade tröjor, vantar och långbyxor. Det betyder att butikerna antingen ligger en säsong före eller en efter den europeiska säsongen, och förmodligen finns båda, men bitvis har jag undrat om en säsong efter verkligen räcker?! Hur kul är de överdimensionerade polokragarna, och hur spännande är blanka sidenband som knyts under tuttarna? Eftersom svarta människor kan bära starka färger utan att det ser konstigt ut domineras butikerna av cerise, knallgult och fotbolls-VM-grönt, men även av lite grått och svart. Det finns även väldigt mycket med leopardtryck, och jag gillar egentligen det, men idag fick jag liksom nog av mönster. Och när jag fick nog av folk och trängsel försökte jag köpa en juice och gå ut och sätta mig en stund. ”What do you want?” undrar kassörskan på hamburgerstället, och rabblar i snabb takt fyrtioelva olika märken på kalla drycker. Jag hör absolut ingenting, jag vet bara att jag inte vill ha coca cola och det är det enda jag lyckas urskilja att de har. Till slut kommer vi fram till att jag vill ha apelsinjuice utan kolsyra, och det visar sig att den dessutom är utan tillsatt socker. I win! Sedan orkar jag utan problem ytterligare två timmar i butikerna innan Geraldine kommer och hämtar mig. Idag har jag äntligen fått tag på vykort. Woolworth (ganska mycket som Åhléns, fast med mera mat) har en separat avdelning med skolkläder, bland annat en vägg med godkända skor, alla är asfula. Och så kläder i grått, marinblått och vitt. Det finns säkert fördelar med uniformerna, men det är inte snyggt.

16 maj 2010 söndag

Jag läser Gryning över Kalahari av Lasse Berg. Jag blev rekommenderad den för att den skulle ge ytterligare djup till resan. Mycket är sådant som jag redan vet och har diskuterat på museet hemma, men en del är ganska intressant att fundera på. Kanske är mina studier på Södertörn (klassgenusetnicitet) anledningen till att jag ställer mig skeptisk till delar av bokens innehåll. Jag är t ex mycket kritisk till allt prat om könsroller (hannar jagar, honor samlar och tar hand om ungar). En ung kvinna i Kalahari kan ange namn och användningsområde för ca 300 växter, och författaren finner det anmärkningsvärt att en ung man kan nästan lika många arter. På vilket sätt är det förvånande att även killar är noga med vad de stoppar i sig, undrar jag? Samlarlivet gör att kvinnorna föder barn med ganska långt mellanrum, tre till fyra år, men om kvinnor flyttar till en by och blir mer bofasta så ”ökar fertiliteten” enligt författaren. Va?? Eller är det kanske så att även kvinnor som inte äter p-piller kan välja om de vill bli gravida eller ej. Kanske används någon av de där 300 växterna till att framkalla abort? Inte är det min ”fertilitet” som har bestämt att jag fortfarande inte har några barn. Lika irriterad blir jag på teorierna om tvåsamhet. Författaren verkar mena att vår art är trogen och monogam och att det är det som skiljer oss från aporna, och det tror inte jag. Alla som känner någon som någon gång varit otrogen räcker upp en hand. Men jag har bara läst omkring en tredjedel, så jag ska inte döma ut boken riktigt ännu. Och följande utdrag tilltalar mig:

Förutsättningen för samlandet är den kanske största teknologiska landvinningen i människans historia: väskan. Den är grunden för samarbetet, och därmed för hela den sociala ordningen. Kunde man endast få med sig hem de rötter, nötter och frukter eller det vatten som man förmådde bära med händerna så skulle det inte bli mycket delande. Väskan skapar hemmabasen, arbetsdelningen, delandet av maten, säkrandet av livsmedelstillförseln. Väskan gjorde oss till människor. (…) För att inte tala om hur detta påhitt förenklar livet om man också måste släpa på ett spädbarn medan man samlar mat. Sett i ett evolutionsperspektiv måste väskan ha varit en absolut omvälvande uppfinning. Men den bör också ha förutsatt upprätt gång, annars är den både omöjlig att tillverka och att bära. Det är lätt att förstå vad två fria händer och ett redskap att bära mat i kan betyda för överlevnaden av alla i gruppen. (…) Kanske var det honorna och deras väskor som gjorde oss till människor, eftersom honorna och deras ungar måste ha varit de som vann mest och snabbast på nyordningen.

Slutsatsen blir ju att det är något djupt naturligt att samla på väskor, eller hur?!

Idag har vi varit i botaniska trädgården i Pretoria. Den är stor, och till skillnad från till exempel Bergianska trädgården verkar här mest finnas inhemska växter. Sukulentdelen är jättefin, den domineras av olika aloe och samtliga blir större än de svenska sukulenterna. Paul pekade på en kaktus (hävdar jag, men den tillhör tydligen något annat släkte) och varnade mig för att den är mycket giftig. För att bevisa detta droppade han av den vita saften på sin arm. ”Det där kommer göra ont” menade jag, men Paul svarade med att peka på någon typ av aloe som skulle bota smärtan (vilket den också gjorde). Paul har inte riktigt alla nötter i krukan. Den roligaste delen var ändå alla växter som man kunde känna på, som doftade eller olika läkeväxter som man kan smaka. Vild vitlök, bland annat, och jättestora pelargoner. I parken finns även vilda klippdassar (som ser ut som en stor bisamråtta, men vars närmaste släkting är elefanten) och vi såg flera stycken. Tydligen flyger den svarta örnen ända från Johannesburg för att fånga klippdassar och ge till sina ungar. För vidare kunskaper om detta spännande djur (alltså inte örnen) rekommenderas Muminpappans memoarer. Lunchpicknick på gräsmattan, verkar för övrigt vara the grej. Efter kyrkan på söndagar packar folk matsäck, filtar, campingstolar, kuddar etc och åker till botaniska för att äta och sova middag. Alltså var det ganska mycket folk överallt. I restaurangen var det ett indiskt bröllop, så vi fick tillfälle att diskutera bröllopstraditioner. Nu vet jag inte hur det blir med Viktoria och kungen och iväggivandet, men i Sydafrika är det i alla fall helt i sin ordning att göra så. Det handlar om respekt för brudens släkt och förtroendet att ombesörja dotterns fortsatta lycka. Jag är i alla fall skeptisk.

När jag kom hem skrev jag en lista på allt som jag vill göra i Pretoria och Johannesburg, som Geraldine ska vidarebefordra till en kvinna som heter Zelda. Hon pluggar till turistguide och behöver öva på sevärdheter, som en slags praktik innan hon kan få jobba ”på riktigt”. Och jag behöver bli övad på, dvs jag vill se massor av saker! Och man ser alltid bättre med en guide, så Zelda och jag ska hänga lite. Nu är det ”bara” fem veckor kvar, och så mycket kvar på att-uppleva-listan!

Rugby, zoo, ANC, vaniljsås, bacon och kulturhistoria.

Hello AfricaPosted by systerstor Thu, May 13, 2010 09:41:58

Fredag 7 maj 2010

Jag hade enorma svårigheter att alls ta mig ur sängen och bestämde mig för att inte alls åka till museet. Guidade visningar, och det skulle ha varit flera stycken, kräver fullständig koncentration och fokus, och jag kunde bara inte uppbåda den energin, så istället åkte vi till kontoret. Sam, Geraldine och Paul var runt på tusen ärenden och möten och bitvis var jag ganska ensam på kontoret. Paul fastnade i jobbiga tankar på logistik och hur vi alla skulle hämta biljetter och ta oss till kvällens rugby. Därmed var jag färdig kl 16 som han ville, för att kunna åka hemifrån ”as close to 17 as possible”. Haha. Jag var hemma vid 16.15. Vi for mot rugbyn vid 17.45. Då hade jag varit färdig i ca en timme. Men Geraldine skulle bara sminka sig och byta kläder, och hur var det nu egentligen med biljetterna? Hon tog rätt god tid på sig, och alla andra stampade i hallen och kände sig ganska stressade. Sedan tog allt lite längre tid än det var tänkt så innan vi kom fram till rugbystadion hade klockan hunnit bli halvsju. Kick off var satt till 19.10. Sam var på uselt humör, av olika anledningar. Men på något vis lyckades vi hitta varsin parkeringsplats minst 10 minuters promenadavstånd från arenan. Vi lyckades hitta biljetter, köpa pommes och så småningom även leta oss fram till våra sittplatser. Sjukt bra platser! Rad A är den närmast planen, vi satt på rad G, precis bredvid gången där spelarna och alla andra kommer in på planen. Guldläge, vi såg allting!

Rugby är ganska rörigt. Jag lyckades klura ut att det blå laget var det som alla i Pretoria hejar på. De brukade heta Blue Bulls, men numera heter de Vodacom Bulls (gissa sponsorn). De mötte Nya Zeeländska Crusaders (röda laget). Om man sparkar bolen över målet blir det 3 poäng, om man springer jättefort och kastar sig så att bollen nuddar marken på andra sidan linjen blir det 5 poäng, och om man därefter sparkar bollen över målet får man 2 poäng till. När blå laget sprang med bollen över linjen fick de inga poäng eftersom bollen inte kunde nudda marken eftersom det röda laget brottades alldeles väldigt mycket just då. Och så kramas de mycket, det är för att få tag på bollen. Ibland gör spelarna cheer leading trick och lyfter varandra för att fånga bollen, och ibland ställer de sig i tåg för att skada varandra. Efter 40 minuter blir det paus och sedan byter man planhalva. Det är en rolig sport för att man kan få höga poäng och för att det händer olika saker hela tiden. Och så finns det cheer leaders med glitterarmband, mjukisbyxor och täckväst, som typ inte gör någonting. När fyra minuter återstod av matchen ledde Bulls med en poäng, och när två minuter återstod gjorde Crusaders ett 3-poängsmål. Vi stod upp och hejade som galningar, och det blev svårt då, så jag var tvungen att skrika på svenska. ”Kämpa grabbar!!!” och annat fånigt. Småkillarna framför såg ut att undra vad jag egentligen höll på med. När tiden var noll kvarvarande minuter och det blev extratime pga olika saker (ingen egentlig aning om vad) tog det blå laget bollen och sprang över linjen, och sedan fick de sparka och resultatet blev att hemmalaget vann med 5 poäng i den allra sista minuten. Sjukt spännande och mycket, mycket roligt!

Därefter for vi för att få tag på någon mat, och hamnade tillslut på någon form av inneställe. Typisk krog som ser ut som hemma, med hög typ house-musik och massa popsnören i alltför små kläder och alltför höga klackar. Jag kände mig 100 år gammal, och Sam tvingade Pau att stirra upp i taget så att han inte av misstag skulle kolla på flickornas kortkorta kjolar. Jag tog Pauls parti, Sam har absolut ingenting att oroa sig för där. Maten var helt okej. Jag försökte beställa en ”Dagens” (vitt vin och sprite) vilket visade sig vara något hel annat än en ”Splitzer” (vitt vin och club soda). Roland and Katie om förbi och hejade, och vi tackade 1000 ggr för de finfina biljetterna, fixade av Roland eftersom han är kompis med någon av killarna i Bulls. Jag noterade att alla gäster på restaurangen/nattklubben var vita, medan personalen var svart, undantaget bartendrarna. Slump? Vid tolv gav jag och Geraldine upp och åkte hem.

8 maj lördag

Chokolate chip yoghurt till frukost, klart spännande. Skulle funka som efterrätt också. Geraldine uppdaterade mig på vad alla ska ha för sig idag, att Sam och Paul har egna planer, att hon tänker vara hemma hela dagen, och att jag måste berätta för henne vad jag vill göra. Min plan från början var att ta en promenad till närmsta galleria och dricka kaffe, men att gå ensam på zoo en hel dag var mycket mer lockande. Det visade sig vara en mycket bra idé, trots att det även var ganska många andras goda idé. Jag fick köa i en dryg timme för att få komma in, det var väldigt varmt. Väl inne var det jättestort. Jag fotograferade några papegojor, köpte en fotbollsformad glass och en flaska vatten och tog sedan wire car (linbana, typ som en läskig skidlift från 60-talet) tvärs över parken och upp på ett berg i det bortersta hörnet. Smart drag. Där fans en utsiktsplats med fantastisk vy över Pretoria och zoo, och sedan ”tiger road” i avskildhet, borta från alla otäcka barn med pipflärpar. Den går uppe på berget och sedan tittar man ner på bland annat lejonen, en fantastiskt fin stenpromenad. Sedan vandrade jag mellan olika ”inhemska” och ”exotiska” (same same to me) djur i några timmar och fotograferade massor. Koalorna var t ex hemskt söta, men fortfarande ganska korkade, medans pygmeflodhästarna och emuerna var mest roliga. Emu = emoe på afrikaans, hehe. Alla djur har ganska stort utrymme att röra sig på och verkar gladare och mindre inburade än på Johannesburg zoo. Parken är mera som en park också, med en naturlig flod tvärs igenom och många träd och olika naturtyper, hängbroar, asfaltvägar, naturliga stigar, stenpromenader etc. Jag bara undrar, när man nu har en så här stor och fin park där man faktiskt kan och får gå utan att det är farligt, varför väljer folk att hyra en golfbil och köra runt alltihopa? Jag förstår inte, även fast jag blev tämligen trött i fötterna efter ett par timmar.

Jag tyckte att jag såg ut som en vanlig turist, långbyxor, t-shirt, lågskor, kamera runt halsen och karta i handen. Kartan var bra, för jag blev stoppad flera gånger av andra besökare som inte hittade t ex lejonen. Men så hade jag ett stort och ett litet örhänge, vilket inte är helt ovanligt i Sverige, och vilket någon även hade i senaste avsnittet av American idol. I Pretoria är det tydligen väldigt konstigt, för jag blev stoppad två gånger, sista gången av en tjej i de tidiga tonåren.

Hon: excuse me, mam, but you have only one earring.

Jag: Yes, I do.

Hon (förvånat): But why?!

Jag: Why not =)

När jag var klar kom Geraldine och hämtade mig igen, och körde mig till parlamentet. Det är en stor, palatsliknande byggnad som ligger högst uppe på ett berg. Solnedgång och utsikt över staden var en fantastisk syn, men här tog batteriet tyvärr slut i kameran. Jag hängav mig istället åt smyckesshopping bland alla krimskramsstånden. Roligt och fyndigt, jag köpte bland annat nya örhängen… Sedan körde vi genom diplomatstaden tillbaka hem för att gå på bio. Vi ville gå och se Iron man på Imax, men det var utsålt. Jag har det kvar. Vi åkte till en vanlig bio, och enades om någon romkom med Jennifer Lopez, och kinamat. Vi hann bara äta förrätten, men betalade notan och bestämde att komma tillbaks efter filmen och hämta varmrätten. Vilket vi gjorde, vi kom fem minuter innan stängning och tog ett glas vin till och vägrade att gå. Och så fick vi all vår mat, den står nu i kylen. Det var en trevlig film om att skaffa barn. Det tror jag att jag ska göra när jag blir stor!

9 maj 2010, söndag

Jag var medbjuden till Rolands flickväns föräldrar pa mors dag, men avböjde eftersom jag hellre vill gå på museum. Jag försökte välja något som låg ”på vägen” vilket inte gick så bra.

Det är ungefär lika långt mellan Johannesburg och Pretoria som mellan Stockholm och Södertälje, fast det liksom är Södertälje (dvs Pretoria) som är den administrativa huvudstaden med högsta domstol, presidentpalats och parlamentsbyggnad. Lunchen var i alla fall i Johannesburgs norra förorter, så jag kollade i guideboken efter någon sevärdhet i området och hittade ”Liliesleaf farm.” Fast om man är från Södertälje är det inte alls självklart att man hittar så bra i Stockholms norra förorter. Särskilt inte om guideboken säger att museet ska finnas på George street fast det i själva verket ligger på George avenue vilket är något helt annat. Vi åkte bil i minst en och en halv timme innan vi kom rätt. Sedan var det ytterligare 35 minuter till själva lunch-stället, märkte jag när museet stängde kl fyra och jag fick sitta med en vakt på en stäng parkering och titta på ett larmat hus och vänta i 40 minuter. Men jag frös inte och hade inte tråkigt, så det gjorde inte så mycket.

Det var ett bra val av museum! Liliesleaf farm var en övergiven farm strax utanför Johannesburg, som under en kort tid blev högkvarter för ANC. 1961 flyttade Nelson Mandela in och låtsades vara ”domestic worker”. Senare samma år flyttade Dennis Goldberg (tror jag) in med sin familj och låtsades vara vit farmare. Tillsammans med ett gäng andra riktiga ANC-höjdare sköttes ganska mycket av motståndskampen från denna farm i två år. Mandela arresterades 1962 och fick fem års fängelse. 1963 hölls ett sista möte, som tyvärr stormades av poliser (som gömt sig i en kemtvättbil). Under tillslaget hittades en hel hög dokument, brev och dagböcker som gjorde att man kunde döma 5 vita och 12 svarta (ink Mandela) ANC-ledare till livstids fängelse (vilket i verkligheten blev 22-26 år).

Det är ett toppmodernt museum, med modern betongrestaurang med stora glasfönster, stor filmsal (12 minuters obligatorisk introduktionsfilm), fullständig rullstolsanpassning och välskött trädgård. Efter filmen får man en guidad visning av alla rum och en kort introduktion till allt, och sedan får man gå runt själv. Det ska även byggas ett större hotell med spa, gym och konferensanläggning i direkt anslutning. Trots allt detta moderna var det synnerligen emotionellt att gå omkring i rummen och se svartvita foton från samma rum föreställande dagen då de alla greps, och att gå in i det som var Mandelas ”rum” och titta på verandan där Mandela övade prickskytte mot det stora trädet som fortfarande står kvar. De ställer också ut en Safari truck som användes till att smuggla vapen in i Sydafrika till förmån för ANCs väpnade kamp under 1980-talet. Vapensmugglingen maskerades med en klanderfri safariverksamhet där turister fick åka på sexveckors kampingutflykt genom skogar, savann och bergspass. Verksamheten avslöjades aldrig.

Hela den här dagen har varit ganska jobbig. Nu börjar jag förstå vad det är som gör det här landet till ett Third world country. Den vit-dominerade villaförort jag bor i är ganska mycket First world. Men museet, kåkstäderna längs motorvägen in mot Johannesburg och de samtal jag och Geraldine har haft i bilen, det är inte ett u-land, för det verkar inte utvecklas. Jag var beredd på ett stort mått av rasism, men jag har hittills inte mött några vita som talat illa om svarta på ett rasistiskt vis. Däremot hör jag om alla säkerhetsåtgärder, hur vita farmers blir mördade bara för att de är vita, hur allt fler svarta vill skjuta alla vita som straff för apartheidtiden, hur det mer eller mindre lagstiftas emot att anlita företag (alla kategorier) som drivs av vita. Det är inte utveckling, det är ren idioti. Det är kontraproduktivt och det kommer inte att göra nytta på lång sikt att straffa människor som inte var födda ens när apartheid upphävdes bara på grund av hudfärg. Siffror visar (tydligen) att klyftorna mellan fattiga och rika bara ökar. Inkomstskatten ligger på mellan 40 och 50 procent och för det får man… fotbolls-VM? Det är alltid trafikkaos, rödljusen är ständigt ur funktion, det finns knappt någon gatubelysning, det finns ingen föräldraledighet, den kommunala sjukvården är undermålig, pendeltågen är direkt livsfarliga, universitetsutbildningarna har terminsavgifter… Jag förstår inte vad de gör av skattepengarna, men Geraldine har frågat mig om svenska politiker också är korrupta, så jag antar att det är en del av svaret. ANC och i synnerhet ANCs ungdomsförbund är så extremt rasistiska och våldsromantiska att det till och med hamnar i svenska medier.

Jag blir så ledsen.

Måndag 10 maj 2010

Jag måste sluta köpa lunch på Pick&pay i gallerian vid kontoret! Det enda vegetariska de har är en liten samling förskräckliga mackor. Men idag hade de också små plastmuggar med efterrätt, som det stod ”custard” på. Vaniljsås. Jag har ingen aning om vad det var, utom att det var gott. Lite som äppelpaj eller cheese cake och så hittade jag två passionsfruktkärnor, men mest var det vaniljsås. Igår på museet åt jag ”malva pudding” vilket var något slags karamelliserad sockerkaka (smakade knäck, jättegod) med glasskula, syfilisbär och jordgubbe. I övrigt är min nya craving lietche-juice, no sugar added (none needed, kan man säga) och jättegott.

Idag har jag funderat på bröllopspresent till Glim och Anna, läst den spännande boken ”Interkulturell pedagogik i teori och praktik” och planerat min fortsatta vistelse. Jag har skrivit långa listor utifrån informationen i guideboken (Lonely planet, TACK Pia!) och Geraldine och Samantha har hjälpt mig att leta vidare. The blue train mellan Pretoria och Kapstaden var till exempel inte en bra idé att åka, eftersom det är världens mest komfortabla tåg, dvs ett femstjärnigt hotell på hjul. Därför kostar resan 10 000 spänn, med tilfallig rabatt. Det tar 26 timmar, så jag var beredd på att det skulle bli lite dyrt, men seriöst? Man kan flyga tur och retur för 2000 rand. Geraldine hittade istället ett lila tåg för en mer resonabel peng. Samantha har skrivit ut fotbollsprogrammet och imorgon ska vi försöka köpa en biljett. Vi har också varit pedagogiska och visuella och satt ihop ett schema över de återstående 44 dagarna som vi nu fyller i med spännande saker som konstmuseum, öl-tour, iMax-bio, botanisk trädgård, queer-tour och afrikansk marknad.

11 maj 2010 tisdag

Tråkig dag! Tråååååååååååååkig! Ingen vill prata med mig på facebock för alla ska iväg och titta på dansföreställning. Happ, hoppas det gick bra då.

Sam och jag åkte till en galleria som tydligen ska sälja biljetter till fotbolls-VM. Vi har ringat in några matcher som funkar, dvs jag har inte åkt till Sverige, Paul är inte på kurs (vilket är anledningen till att vi inte kan gå på den match som vi har biljetter till) och det är inte längre än två timmar att köra. Biljetter är svåra att få tag på, därför att de är reserverade för utländska gäster, så jag kollade på en svensk biljettsida. Visst fanns det biljetter kvar där, men de är dubbelt så dyra, och den amerikanska biljettsidan ska vi inte ens gå in på… Det enda jag har sett idag är långa listor med match-info och färgkoder för vilka biljetter som är utsålda eller tillgängliga eller ännu icke släppta. Just nu har vi is i magen och väntar på att få tillgång till Danmark-Nederländerna, men jag hittade info på en annan hemsida, och det ska finnas biljetter kvar. Vi får väl se.

Vi letade också efter en guidebok till Drakensberg, så jag köpte en över The cradle of humankind så länge. Sen kom jag på att jag kanske skulle titta på sydafrikanska läroböcker om mångkultur så blir det liksom lättare att jämföra. I studentbokhandeln fick jag tag på den som används på den lokala lärarutbildningen! Den är till stora delar lik de böcker som vi läst på svenska, vilket är bra, men den innehåller även kapitel om rasism och om föräldrainteraktion, vilket också är intressant.

Sedan stod vi en kvart i kön på posten, på det brittiska sättet i en faktisk kö, för att hämta ut ett rekommenderat brev. Jag bestämde mig för att inte köpa mackor på Pick&pay idag, utan äta på det lokala centrumhaket. Jag lyckades beställa haloumi-toast med bacon. Det har aldrig hänt förut och den stackars servitrisen såg alldeles olycklig ut när jag inte ville ha den. Men det var ju vad jag hade beställt, så jag bara pillade bort baconet och åt salladen och haloumin. Det har heller aldrig hänt förut. Mango-juicen som var till var heller ingen hit, så jag blev ju tvungen att beställa te och pannkakor med kanel och glass till efterrätt. Satt och åt och läste i över en timme med min nyköpta bok.

12 maj 2010 onsdag.

Jag pratar inte dålig engelska, och jag tar mig fram obehindrat, men mitt ordförråd är kanske 25% av vad jag är van vid, och det är ganska frustrerande. Jag förstår nästan allt som sägs till mig, men jag finner inte orden när jag ska svara. På svenska har jag en liten uppsättning uttryck/ord som jag ofta återkommer till, t ex ratiraj, skoja inte, du kan va, trist och I like! Jag har inte motsvarande på engelska, så ibland använder jag de svenska orden ändå, särskilt när jag pratar med hundarna. Men igår när vi inte fick tag på fotbollsbiljetter använde jag ett engelskt uttryck som jag ibland använder ”på svenska” också, nämligen Oh bagger (säkert inte så det stavas, men tänk Hugh Grant så vet du vilket uttryck det är). Och då fnissade Samantha, så det är uppenbarligen inte ett uttryck som används speciellt ofta i Sydafrika, och nu när jag vet det tänker jag använda det mycket mer. Ordförrådet växer för varje dag.

Idag var jag tillbaks på museet pa förmiddagen. Det visade sig att det jag trodde var ett veckoschema egentligen är ett månadsschema, så jag kommer inte alls att bli klar med visningarna denna vecka, utan först nästa vecka, men det bör inte inkräkta alltför mycket på mina planerade utflykter. Dessutom fick jag en ledig eftermiddag idag, så jag beslöt att besöka Museum of Cultural History, som ligger alldeles i närheten.

Naturhistoriska museet är från 1892 och byggt i gammal fin sandsten med kolonner och balkonger och grejer. Kulturhistoriska museet är nybyggt (vet ej hur nytt) i gult tegel, glas och betong, i ett plan med jättestora salar. Det är det minst spännande museet hittills. Det är ett gäng utställningar med massa föremål eller tavlor, men det saknas ett sammanhang. Det finns inte heller mycket information och skyltar och man får inte röra någonting! Mest är det golvyta, faktiskt, och västerländska föremål och prylar från kolonialtiden får alltför mycket utrymme enligt min åsikt. Av det mer afrikanska finns nästan ingenting som inte har pärlor på sig. Även shoppen är fylld av saker gjorda av pärlor. Bästa utställningen handlar om tobak och canabis. Montrarna visar pipor, tändstickor, samlingskort från cigarettpaket, snusdosor, rökhattar etc och texterna handlar om odling, lagar, förbud etc. Tobak var den första grödan som kolonisatörerna (Britterna) lät odla i Afrika, inte bommull som det ofta hävdas. Dessutom en skylt med uppskattade siffror på hur många som kommer att dö av rökning de närmsta tio åren, hur många som kommer att dö i förtid och hur många av dem som bor i utvecklingsländer. Allt färre röker i den rika världen, så nu satsar tobaksbolagen på den fattiga. Det var viktig, nyttig och deprimerande läsning. På 1800-talet var rökning belagt med dödsstraff i Turkiet, isn’t that ironic?!

En stor del av museet upptas av en tillfällig utställning om fotbolls-VM och består av tavlor, teckningar, kollage och modeller tydligt byggda av barn och ungdomar. Fotboll saknar proportioner. Jag försökte titta lite i shopen, men en ung säljare skuggade mig konstant, så jag blev irriterad och gick. Dessutom var det vanliga musei-shop-priser dvs dyrt, även i svenska pengar. Så jag gick till restaurangen, som var fräsch, ljus och trevlig, om än fullständigt tom. Det gick dock att få sig en kopp kaffe för 5:50. Jag tror att anledningen till att jag dricker så pass mycket kaffe här är att det aldrig är bryggt, det är bara blaskigt pulverkaffe med mycket mjölk och mycket socker, och det är ju gott.

Sam var som vanligt sen, men denna gång pga att vägarbeten omvandlat den vanligtvis tre-filiga motorvägen till en-fil och i den filen var det trafikolycka. Vägarbetena skulle ha varit klara till VM, men vi får väl se. Trafik är ett kapitel för sig, men så pass tråkigt att jag nog inte skriver det. Det tog också ganska lång tid att köra hem, men vi hade som vanligt trevligt på vägen, och hann prata t ex om tjuvjakt och sällsynta växter. Sedan tittade vi en sväng i orkidé-växthuset och det är massor av växter som har knoppar som förhoppningsvis hinner slå ut. I så fall kommer de på foto! Samantha har duktigt gröna fingrar, och ett stort intresse för växter. Det ska bli mycket spännande att en dag få besöka hennes trädgård!

Next »